.

"Bara för att han älskar dig och du älskar honom betyder det inte att ni är rätt för varandra. Det gäller att hitta han som torkar dina tårar, inte han som skapar dem"
Något som får mig att tänka ofc. Det är nämligen såhär. Det som andra ser som rätt är att förlåta en vän, även om hon orskat så många tårar bara för att det är lättare för andra att acceptera än att förlåta en pojkvän. Det som jag ser som rätt är att förlåta en pojkvän även om han orsakat mina tårar därför att han är den som faktiskt ångrar sig på rikigt. Jag borde kanske inte vara med någon som orsakar tårar på mig, men om han samtidigt finns där och torkar dom då? Kanske är vi inte rätt förvarandra. Men vem är det? Alla människor kommer någon gång få mig att gråta för att sen torka upp det. I couldn't help wonder - Kommer man någonsin hitta en människa som alltid bara får dig lycklig och aldrig får dig till tårar?

Mitt huvud surrar av tankar nu. Vet inte riktigt hur mycket som får plats i ett sån liten sak som hjärnan. Jag är en människa som vill att alla människor ska vara värda en andra chans. Ibland måste man bara förstå att det inte funkar efter miljoner chanser. Men ändå.. är varje person bara värda att få två chanser? Begår man ett misstag och blir förlåten kan man inte få en till chans om man begår ett till? Ska man i varje förhålland, i varje vänskap i varje sällskapskrets bara få två chanser? Tänk hur många misstag man själv har begått. Mina chanser borde vara slut vid det här laget. Ändå får man fler och fler. Självklart måste man inse att något är fel om en människa går bakom ryggen på dig om och om och om och om igen. Och är det så att det finns någon lag på hur många chanser man får ge till varandra? Är det så att ens vänner är dom som ska avgöra när du har gett ut dina chanser till den personen? Är det inte så att du ska fatta allt utifrån ditt eget hjärta även om du vet att det inte är det som "är rätt"? I couldn't help wonder - ska man bara få två chanser i livet?

Sommaren 2010 var helt sjuk. En av dom värsta i mitt liv, absolut, samtidigt som den var så himla fin. Jag hittade mig själv.. det gjorde jag. Jag hittade en människa som jag trivdes med och som jag faktiskt ville vara. Innan var det hela tiden "vi". Det spelar ingen roll att du inte vill vara en sån, man kommer alltid till den punkten då man blir "vi" istället för "jag". Jag trodde att jag hade fått koll på läget igen. En enda sekund är vad som behövs för att du ska falla tillbaka dit. Dit ner, till botten. Men jag vet nu att det bara finns en väg att ta sig därifrån, och det är uppåt.

Men tjenare!
Nu är en elak djävel tillbaka. Som det har krigats, det har varit blodbad, huvuden har fallit. Men det är inget världen behövar oroa sig över längre. Det femte världskriget är över. En gång för alla (för tag nu i alla fall). Många har offrat sina liv, mycket blod har splitts och många lever nu hemlösa. Som vi har väntat och väntat och väntat och väntat och väntat. Men nu blev det för mycket! Någon var tvungen att ta tag i det hemska som skedde i ute i världen. Jag gjorde det. Jag behövde det. Jag lyfta bördan från så mångas axlar och nu äntligen kan vi andas ut. Johannas blogg är tillbaka.